Lite eftertanke

Nu för tiden gnälls det på det mesta och man tar det mesta för givet men så har det inte alltid varit....
Här följer en berättelse om hur livet, på sjön, tedde sig för en si sådär 100 år sedan.


Nils Petter Jönsson                          

År 1905 i september månad låg sex stycken fiskebåtar i Anholts hamn. Det var vi med fiskebåten "Johanna Matilda" från Råå och fem fiskebåtar ifrån Varberg. Det blåste en hård storm från sydväst.
Strax före kväll mojnade vinden något lite, så att varbergsbåtarna gick till sjöss för att sätta sina närdingar. Eftersom vår båt var mindre än de andra, sporde jag min kamrat, Anders Pålsson, om han var pigg på att gå ut, ty själv var jag inte särskilt tilltalad av att gå ut, eftersom jag hade två av mina söner med mig. Om du anser att vi kan gå ut, så låt oss försöka, svarade han. Efter något diskuterande beslöt vi att sätta segel och ge oss ut vi också. Vi hade dock inte hunnit mer än passerat nordvästudden på Anholt, förrän stormen var lika hård igen. Vi hade inga möjligheter att vända tillbaka till hamnen igen utan var tvungna att fortsätta. De fem varbergsbåtarna fortsatte till Varberg, ty det var stora båtar, men vi blev överens om att sätta våra närdingar. Det blåste så hårt att vi var tvungna att lägga ut ankaret för att minska farten, när vi satte våra närdingar. När vi hade satt dem alla, måste vi fira ut allt vad ankarkätting vi hade för att kunna driva med garnen. Vi avlöste varandra vid pumpen, ty båten tog in ganska mycket vatten. Under tiden garnen stod, seglade tre större fartyg över dem. Eftersom de stod nästan ända upp i vattenytan, så var det mycket märkvärdigt att de höll ihop.

 I vanliga fall brukade garnen stå i sjön i ca två timmar, men på grund av stormen måste de stå i fem timmar, då stormen bedarrade något och vikunde börja dra. Klockan var då mellan 11 och 12 på natten. När vi hade fått in alla garnen, tog vi två rev i seglen och satte kurs mot Torekov. När vi var komna så långt, att vi kunde sikta Tylö Fyr, ökade stormen åter och blev så hård, att vi inte kunde föra segel längre. Vi blev då tvungna att länsa undan för tvårevad fock. Själv satt jag fastsurrad i styrhålet och styrde, medan min kamrat och min äldste pojke passade focken. Min andrepojke som inte var mer än tretton år hade vi låst ner akter, så att han inte skulle bli spolad överbord. 

Den strax därpå följande regntjockan gjorde så att vi inte längre kunde sikta land, förrän vi fick sikte på Marsten. Vi satte då kurs mot Falken berg för att söka oss in där. På Falkenbergs redd låg en lastångare till ankars, och när vi fick sikte på denna, kunde vi vägleda oss in till hamnen.Hamnarmarna var helt under vatten, så vi kunde inte se hamninloppet, men vi klarade oss ändå in kl. 2 på em. Jag sade då till de andra: Nu är viäntligen räddade, men fångsten kan vi säkerligen kasta överbord, eftersom der är så sent på dagen. Vi räknade inte med att kunna sälja den, men det gick bättre än vi trodde, ty vi fick sålt alltsammans och fick även bra betalt. 

Under denna stormnatt gick fem fartyg förlorade mellan Falkenberg och Mo­rups Tånge, varvid många mänskoliv gick till spillo. 

Samma natt gick även barken "Hedvig" från Helsingborg, kapten August Jönsson, son till skepparen Sven Jönsson och broder till målarmästaren John Gyllander i Råå, på land norr om Varberg. Blott en enda man blev räddad. 

Detta är den värsta storm jag varit med om i hela mitt liv. 

(Upptecknat 1941)

*Texten är hämtad från Råå museums hemsida.